jag flydde från problem; mina egna och andras. bestämde mig för att fortsätta på ett spår som en franskalärare under fyra års tid totalt förstörde.
bodde under fyra månader en timme från den plats som var mitt mål, med skrikande ungar sexuella trakasserier och ett ytterst litet privatliv.
åkte tillbaks till födelsestaden och grät konstant i två månader, bokade en enkelvägbiljett och räknade dagarna.
kom tillbaks i nästintill sämre skick än jag hade varit gången innan, vilket resulterade i långa kvällspromenader och en påbörjad kedjerökning. gick ut minst tre gånger i veckan (otroligtotroligt mycket för någon som annars hade ett uteliv begränsat till en gång i månaden).
hängde på barer och försökte titta djupt i bruna ögon, men alltid fanns dedär andra bruna ögonen där. de som jag såg så sporadiskt. utvecklade en hatkärlek till dem och skyllde alla bekymmer på dem. vaknade bredvid dem tre gånger på ett halvårs tid pågrundav textmeddelanden formulerade "im sorry babe, but i have to work, but maybe on wednesday?"
drömde om dem dagar och nätter och började gå ut ännu mer. språket som jag hade börjat bygga upp förfall någon gång efter jul, iochmed min omotivation (hörde mig själv säga "je suis 21 ans" en gång). ville inte köpa ännu en enkelvägbiljett, och komma tillbaks med svansen mellan benen.
spenderade mer tid med familjen än med migsjälv och bestämde mig för att bleka håret. blekningen slutade med "jag är för blyg för att säga, men jag kan visa dig" och hångel i en galleria bakom en nattklubb halv tre på morgonen.
tog mina sista samlade krafter och gick med mina sista utprintade cv'n.
fick ett samtal, som resulterade i en intervju som resulterade i ett jobb. träffade otroligt många som var någotsånär likasinnade och bestämde mig för att jobba hårdare, vilket också lönar sig; har en chans att klättra i jobbet och letar nu efter en större lägenhet med C.
har vuxit som människa och insett vad riktig vänskap är.
kommer aldrig kunna åka härifrån.
paris är mitt livs kärlek.